Det är mitt i natten och jag kan inte sova pga jetlag. Så jag passade på att läsa Karin Tidbecks novell “Sing” på Tor.com, som Veronica länkade till mig häromdagen.
Det är ingen hemlighet att jag är ett fan av Karin Tidbeck. Hon är intelligent, hon skriver otroligt bra och hon är så duktig på det hon gör att hon gör det på två språk. “Sing” (2013) är alltså en av hennes engelskspråkiga noveller (jag vet inte om det är engelskt original eller om hon översatt den från svenska).
I en avlägsen rymdkoloni döpt efter gruvstaden Kiruna, lever Aino tillbakadraget som skräddare. Hennes liv vänder när forskaren Petr dyker upp i bygden, och inte förstår varför andra undviker henne. Långsamt byggs en relation upp mellan de båda, medan Aino drömmer om att resa till Amitié, där hennes skeva kropp inte döms ut. Samtidigt blir Petr allt mer besatt vid tanken på att stanna kvar på Kiruna och lära sig sjunga, och ta del av den omänskliga fågelsången som brukas när Saarakka står högt på himlen.
“Sing” är vemodig och vacker. Jag uppskattar det lugna tempot, hoppen mellan nutid och dåtid, och Ainos sätt att tänka efter och beskriva sin omgivning. Det är som att hon och Petr är två helt ensamma himlakroppar som på något mystiskt sätt hamnat i omloppsbanor som kan kollidera, och de vet inte hur de ska hantera detta möte, spänningen och den oundvikliga kraschen som kommer av deras alltför olika drömmar.
Det är kusligt och starkt. Passa på att läsa nu när den ligger uppe på nätet!