I torsdags var jag på middag med två nya bekantskaper, Elin och Sara, och vi satt på Texas Longhorn och pratade sexism, nörderi och skrattade gott, tills vi fick den vänliga uppmaningen att gå hem. Vi kom fram till att i framtiden skulle vi behöva en punktlista på ämnen som skulle diskuteras, även om vi såklart skulle avvika från den (till höger ser vi en efterkonstruktion av hur samtalet hoppade från ämne till ämne. De orangemarkerade är punkterna vi hade från början. Det blev inte riktigt så lätt att hålla sig till dem).
Nu har jag tidigare sagt att jag inte är en missunnsam människa, bortsett från min håravund, eller frisyrsavund kanske? Men det skulle vara lögn att säga att jag inte känner mig lite sotis på dessa två kvinnors karriärer. Elin är ansvarig inköpare av engelskspråkig litteratur på sitt jobb på och Sara är författare. De har sina drömjobb och håller på med text, bok och läsning konstant – även om det såklart inte är en dans på rosor.
Det är fint, och kanske något jag själv kommer får göra på heltid någon dag, även om vägen dit känns snårig (blev faktisk frågad av Clownen Manne igår om vad jag skulle bli när jag blev stor och svarade självironiskt att jag var stor redan och inte hade en aning).
Vad som blev extra lustigt under denna Galentine’s Day-middag, firad i sann Parks & Rec-anda, var att Sara la ut en bild på mig och Elin på Instagram och rykten började florera. Att Cirkel-trilogin har en hängiven fanskara är ju knappast okänt, men jag hade inte förstått att bara ens blotta närvaro i en viss situation kunde leda till att man var potentiellt utvald skådespelare. Snacka om att bada i någon annans strålglans.
Jag och Sara har skämtat lite i förbifarten sedan dess, att jag skulle börja signera mina Tweets som Minoo, eller regga mig på IMDb. Men jag har inte riktigt kunna släppa tanken på det. Alltså, inte tanken på att spela Minoo i Cirkel-filmatisering (that’s just crazy) utan hur snabbt det togs upp och kunde bli en grej.
Jag har funderat lite på varför, och kom fram till det här:
Jag är ett fan själv och vet hur man kan bli så till sig över nyheter kring det man entusiasmerar kring, hur man följer onlinerykten, hur man ser upp till folk vars kreativitet inverkat ens liv.
Det var en varm och glädjande upplevelse att se andras fandom utifrån, och se hur det Sara skrivit berört och engagerat andra. Man blir så jäkla glad.
Så, Galentine’s Day. It’s a thing. Och från en gal till två andra: det var jäkligt fint att tillbringa kvällen i så gott, intelligent och humorfyllt sällkap. Tackar.