Läste precis att skådespelaren Philip Seymour Hoffman hittats död i sin lägenhet i Manhattan. Han blev bara 46, men lämnade en lång radda av filmer efter sig. Den första jag såg var Al Pacinos minnesvärda Scent of a Woman (1992), där Hoffman spelar en klemig elev som tjallar på sina vänner på grund av pappans påtryckningar. Sedan dess har han varit med i allt möjligt: The Big Lebowski (1998), Almost Famous (2000), Oscars-vinnande Capote (2005), och senast gjorde han intåg i Hunger Games-trilogin.
Jag blir bedrövad, trots att människan är en fullständig främling. Han har, med sina roller ändå inverkat på mitt liv, min filmsmak, och varit delaktig i en av mina absoluta favoritfilmer, den fantastiska The Boat That Rocked (2009). En film som varje gång jag sett den gjort mig outsägligt lycklig. En film som är fylld av humor och kärlek till musik, underliga typer med auktoritetsproblem och skeva vänskapsband. Som handlar om allt och ingenting.
Och i mitten av det, Hoffmans The Count: Rak, rolig och osjälviskt orädd i sin passion till rockmusiken.