Fantastika 2013

Oktober kom och gick, och med den även årets Swecon. Fantastika 2013 hölls i Dieselverkstaden i Stockholm mellan den 18-20 sagda månad, och jag hade (föga förvånande), skyhöga förväntningar efter förra årets Kontrast i Uppsala.
Det första problemet som onekligen uppstod var att välja mellan de intressanta programpunkter som gick samtidigt. I år var det faktisk rätt tydligt för min del vilka jag ville närvara på, men eftersom jag såklart skulle jobba under hela helgen lyckades schemat inte gå ihop sig ändå. C’est la vie.

På fredagen lämnade jag Zinkensdamm en timma senare än jag hoppats och mötte upp med Christian Wennberg vid Slussen. Redan från start var det uppenbart att Christians sätt att navigera kongressen var anti-tesen till min: medan jag rusade fram och tillbaka mellan punkter och knappt hann säga hej till folk, så gick han in i någon sal då och då mellan socialiserandet. Jag hade dock suttit och tänk “Jo Walton är här, Jo Walton är här!” hela dagen, och var för nyfiken på henne för att sätta mig i baren.
Jo Waltons intervju var tack och lov riktigt bra, annars hade jag blivit besviken på hela kongressen från start. Lågmält men roligt beskrev hon en tonår utan framtidsplaner (vi skulle ju ändå alla dö i kärnvapenskrig!), omgiven av litteratur. Det tog henne lång tid att satsa på författandet, trots att hon “läckte poesi”, för skönlitteraturen satt långt in. Johan Anglemark ställde bra frågor och Jo svarade på allt: Hur King’s Peace kom till för att hon blev pressad till att skriva den (det var uppmuntran via internet som kanske bidrog mest till att hon började satsa, för hemma hade hon inget stöd, och första äktenskapet föll isär just därför). Hur hon hade tänkt ha ihjäl alla med kärnvapen om hon inte fick till slutet av Farthing-serien som hon ville, eftersom hon var så trött på fascismen, och hur hon skulle ge ut en antologi av påbörjade berättelser som misslyckades med att bli något om hon blev riktigt känd någon dag. (I min värld är ju Jo Walton redan känd, så jag undrar ju lite vad hon väntar på…)
Jo erkännde sin enda önskan i livet att vara möjligheten att sitta och prata om böcker. Hon läser den vansinniga cirka-mängden 450 titlar om året, och recenserar en del för TOR. Och så skriver hon, utan att fastställa en handling och ibland utan att göra efterforskningarna innan.
Johan vände sig sedan mer specifikt till Among Others, Waltons Hugo-vinnande bok. Hur skulle hon beskriva den, vilka hade reaktionerna varit? “Among Others är en SF-läsares fantasy-problem”, var Waltons fantastiska svar. Och reaktionerna har varit oerhört positiva, även om många icke-fantasyläsare har frågat henne om hon faktiskt trodde på magi på riktigt! Vad svarar du då, undrade Anglemark? “Jag svarar ju nej, så artigt som möjligt. Men jag vill ju fråga om jag ser ut att vara dum i huvudet”, fnös hon.

I “Urban fantasy”-panelen var det inte mycket nytt att hämta för de av oss som faktiskt trivs med att simma runt i genren, men den var fortfarande en klart underhållande timma, och jag ångrade inte att jag valde den över Rymdkommunism-diskussionen, fastän jag tidigare led kongress-kval över saken. Paneldeltagarna förklarade hur termen urban fantasy myntades på 80-talet, och navigerade lyssnarna stegvis genom det som på många vis definierar genren: att staden den utspelar sig i är så stor och levande att den blir till en karaktär i sig, att teman som att rädda folk och världen oftast kommer upp och att protagonisten/hjältefiguren oftast är den första att notera att saker inte står rätt till. Moderator Marianna Leikomaa menade att protagnisten ofta var en misfit, någon som inte riktigt hörde hemma. Nene Ormes höll till viss del med, och sa att hon själv valt en huvudperson i sin trilogi i Malmö, som inte platsade in. Finlandssvenska Maria Turtschaninoff gav en bild av skrivandet på andra sidan viken, och hennes bok om Underfors var alltså en urban fantasy-berättelse som utspelade sig under den finska huvudstaden. Jag var som alltid glad över att lyssna på Nene, som hade mycket kul att säga. Men panelens roligaste deltagare var nog agenten John Berlyne. Han beskrev vad han tröttnat på inom genren (änglar, som i sin tur tog över när varulvarna räcktes stafettpinnen av vampyrerna) och myntade termen “woo-woo” (ett inslag av det övernaturliga som spöken, häxor, voudoo etc som krävs inom urban fantasy). Han var dock den ende som tyckte att urban fantasy oftast hade kvinnliga huvudkaraktärer och en kärlekshistoria. Nene kontrade med att urban fantasy med dessa inslag alltför ofta mötte ett motstånd bland förläggare och marknadsfolk, som helst av allt vill kategoriserar dem som paranormal romance. Överlag var det en vettig panel, som inte alls förberedde mig på den oerhörda frustration och irritation som John Belyne skulle väcka hos mig under söndagen.

Medan jag sprang runt som en skållad ekorre för att hinna rösta på Maria Nygård till Alvarpriset (skam att hon inte fick det i år heller, men Johan Jönsson vill säkert hålla en tredje gången gillt-kampanj nästa år), prata med vänner som satt och ölade och umgicks (jag var så virrig att jag inte förrän dagen efter upptäckte att kompisens flickvän hade en mage rund som fullmånen, hur jag missat detta vet bara fan), och registrerade i mitt program vilka punkter jag skulle vara Gopher på, så försökte jag förbereda mig för författarfikan med Karin Tidbeck.
Varför förbereda sig, frågar ni? Jag hade inga viktiga frågor att ställa och ingen stalker-tendens eller pinsamhet som behövde döljas (med undantag för min så kallade “genans-tourettes”). Sanningen är helt enkelt att Karin Tidbeck gör mig nervös. Jättenervös. Hon är smart, rolig och hon skriver så bra. Men min nervositet låg inte i att jag blev starstruck. Nej, Johan Kristensson satte istället fingret på det: Karin Tidbeck sa något välformulerat, genomtänkt och intelligent varenda gång hon öppnade munnen på kongressen (ja, känn pressen). För någon som jag, som är en boll av nerver vid de mest oläglig tillfällen, var Tidbeck på snudden till omänsklig. Jag var så imponerad att jag ville starta en fanclub och squeea om henne hela tiden. Som tur var tror jag inte detta märktes på mig, och jag lyckades till och med fråga henne hur hon såg på sitt tvåspråkiga skrivande (“Svenskan är ju mer sparsmakad, om man inte är Björn Ranelid…” svarade hon) och om det fanns planer för en översättning av Amatka (hon skulle vilja det, och då helst att någon annan stod för översättningen än hon själv). Amatka är lite svår att sälja in utomlands påpekade Karin. Menar du att de inte faller för svampproteins-folkhem i USA? frågade jag.

Efteråt var jag velig av trötthet. Skulle jag hem? Sätta mig i baren och prata med de andra? Gå på programpunkten om SF och fantasy värd att läsa? Jag sällade mig till de andra i bistron och nickade instämmande när Malin Hedström påpeka att högen av olästa böcker där hemma var så stor att man knappt vågade skriva upp fler tips ändå.
Sant. Ibland föreställer jag mig hur bokhögarna rasar över mig därhemma och begraver mig, eller att de mest förbisedda ger sig av och lämnar missnöjda lappar om vilken dålig läsare jag varit.
Det blev till att åka hem. Lite måste jag ju få sova innan jobbet och jag hade inte orken att slå runt som de mer kongressvana festarna.

Jag lyckades sova nästan hela fyra timmar innan jag skulle upp och förbereda inför jobbet. Runt 15-tiden var jag tillbaka i Sickla. Medan jag navigerade mig fram ifrågasätte jag varför jag aldrig tidigare varit i Diselverkstaden. Jag var uppväxt Stockholm. Det var fina lokaler och trevligt bibliotek och inte så långt ifrån stan. Jag förstår varför man valde det till kongressen. Samtidigt saknade jag Clarion Hotel från Kontrast (min enda referensram) litegrann. Där kunde man smyga sig in längst bak i rummet under en panel eller intervju utan att störa. Inne i Stora scen-rummet på Dieselverkstaden var det ett konstant irritationsmoment när folk traskade in mitt i samtalen och väsnades. I vissa fall bara för att hitta en bra plats inför nästa programpunkt eller någonstans att sitta medan man drack en öl. Jag hade helt hycklande inga sympatier för det, fastän jag själv kom in sent till ett par punkter den helgen…
Lördagens första stopp blev “Among Airships and Steam Engines”, en panel om steampunk och vart det var påväg. Jag var väldigt nyfiken för att att jag 1) läst lite steampunk och tyckte att det var underhållande, 2) var bekant med ett antal personer som engagerat sig i nästa års Steampunkfestival i Gävle och ville veta mer om vad de sysslade med, samt 3) äntligen skulle se Lavie Tidhar i en programpunkt. Och han levererade, trots en tillbakadragenhet som gränsade till ovilja att delta. Tidhar hade skrivit steampunk av misstag, insisterade han. Tommy Persson som modererade verkade inte heller ha mycket till övers för genren, vilket osökt fick mig att tänka på “15 år efter Buffy”- panelen i fiol, där han också modererade utan att vara särskilt glad i ämnet (till de andra paneldeltagarnas frustration). Anna Davour och Nene Ormes talade om hur steampunk som genre var en sorts fanér (eller kanske bets?), en yta eller stämpel man satte på vitt skilda verk för att kunna klassificera dem som något över huvud taget. Detta ledde samtalet till en mängd av subgrupper som kommit ut, som de lesbiska ödle-steampunk antologier Tidhar föreslog. Eller Luftskeppspiraters kärlekshistorier, inflikade Nene.
Lavie tog dock upp panelens viktigaste punkt i mina ögon: Att steampunk glorifierar den vita, brittiska övre medelklassen och överklassen liv och livstil, och gör en tid av kolonialism, slaveri och överlag avskyvärt beteende till ett sorts lyxunderhållning i sina omskrivningar, vilket i sin tur påverkar mångas annars för oupplysta bild av den eran. Det här var något som jag verkligen kände behövde problematiseras mer, men tiden var som alltid knapp. Jag hann dock inflika i frågestunden om man inte ansåg att samma historiska omskrivningar som glamourskildrade de priviligerade klasserna, inte också gav möjligheten att främja kvinnor i roller som egentligen var helt uteslutna i verkliga historiska skildringar av den tiden? Det om något är steampunks kanske största behållning enligt mig.

Som literaturelev som läser förlagskunskap var “Literary agents and editors” en av de punkter som jag prioriterade att se. John Berlyne och John-Henri Holmberg höll igång hela timman och gav väldigt bra tips på hur man ansökte om hjälp från agenter (läs på, var noga, utnyttja informationen du har!), och skillnaden mellan den svenska och brittiska bokmarknaden. I Sverige är agenten fortfarande mer aktuell i frågor kring internationella avtal, medan man i den anglo-saxiska världen knappt blir utgiven utan agent. Berlyne beskrev agenterna som förläggare som fått sparken av sina evil overloards till chefer, och som sedan bestämde sig för att gå över till den mörka sidan.
Efter denna panel, som kanske var en av Fantastikas allra bästa (jag var för upptagen med att lyssna för att ta anteckningar!) satt jag kvar i stora salen för att lyssna på Jo Walton hålla sitt hedersgäst-tal. Jag önskar att jag kunde säga att det var fantastisk, för Walton är en enastående författare, en smart och rolig person. Men att läsa sitt tal från en iPhone-display i 25 minuter tog eggen av hela talets innehåll. Det fanns ingen som helst etablerad kontakt med publiken, och jag kände motvilligt hur jag tappade intresset. När det väl öppnades för frågor så kompenserade hon för det, men för oss som var med på intervjun dagen innan var det tyvärr lite som var nytt.
Här någonstans tänkte jag att jag borde äta lunch. Men så råkade jag höra hur Steven Savile letade efter Lilla scenen för att delta i “Dark fantasy”-panelen. Jag visade honom vägen då jag själv skulle dit, och när han inte visste vad han skulle göra av sina nya Tidhar-bok, erbjöd jag att hålla i den åt honom. “Tappa inte bort den, den är signerad”, sa han med låtsas sträng röst. “Tappa bort? Jag tänker lägga upp den på e-bay så snart jag satt mig ner i publiken” skämtade jag till svar.
“Dark fantasy” skulle egentligen ha varit en panel om Grim fantasy, och därför var det lite flytande svar som gavs när moderator Jukka Halme bad deltagarna att pin-pointa dark fantasy som genre. Det kan vara det vardagliga med en tänk-om twist, föreslogs det. Det blev en ganska löst sammanhållen panel, men Halme ledde diskussionen tillbaka på spåret, samlade boktips och hade koll. Det var Savile och den mycket komiska John Meaney som i stort sett tog över panelen. Kanske utan att tänka sig för (som män ibland gör), men kanske kände Marianna Leikomaa och Linneá Anglemark inte att de har så mycket att tillägga. Jag kunde dock inte låta bli att tänka på att Leikomaa liksom tittade snett upp i taket när hon pratade hela tiden, så man inte riktigt visste vem hon riktade sig till. Det var något distraherande, men så gjorde nog hungern mig disträ nog som det var. Jag hade ju en liten sallad med mig, men lagom tills det att den skulle ätas hade krutonerna såklart fått samma oaptitliga konsistens som svampproteinet på Amatka.

Jag, Jesper Svedberg, Christian Wennberg och Johan Jönsson samlades sedan vid 19-tiden för att se Johan Anglemarks fanhedersgästintervju. Den var som en trevlig pratstund mellan två vänner: Bekväm, rolig och rak. Johan (Anglemark) berättade om hur han kom in i fandom, och hur det gick till när han blev ansvarig för Alvarfondens antikvariat. Johan (Jönsson) sade efteråt att det enda nya han egentligen fick veta om Anglemark var att mannen gillade att titta på sumobrottning. Jag sa att hela barndomsprojektet om ett påhittat land grundat av vikingar på det södra halvklotet, vars existens dolts av ett magnetiskt fält men som ändå blev upptäckt av nazisterna under andra världskriget, var helt nytt för mig. 17 utgivna nummer!
Strax därefter tappade vi bort Julle, men fick sällskap av Johan Kristensson och Henrik Augustsson, och det var allmän uppfattning att middag var planen. Vi åt indiskt på Holy Cow och hann tillbaka lagom till “Sex i fantastiken”, en panel där konsensus var att man inte utnyttjade de möjligheter sex kunde erbjuda i SF och fantasy, utan att det oftast höll sig till tama eller dåligt skrivna stycken som inte gick ihop med de delaktiga karaktärernas övriga personlighetsdrag.
Lördagens sista punkt var “Omöjliga fantasyvärldar”, som jag bland annat ville se för att fantastiska Torill Kornfeldt var med. Det blev en rolig diskussion om bergskedjor som alltid gick från norr till söder, genomgående teman i författares inredning, och mycket snart började panelen inkludera allt som kändes omöjligt överlag: som när Ylva Spångberg ifrågasatte varför hästar beskrevs som korsningar av getter och mopeder och Helena Kiel undrade varför vi inte fick veta mer om mineraliseringen av mithril.

Vi kom hem vid ett-tiden och jag kände mig så mör att det var löjligt. Det pressade schemat mellan jobb och kongress gjorde ju uppenbarligen att jag inte kunde uppskatta programmet så mycket som jag velat, och jag hann knappt växla ett ord med mina besökande vänner. Jag kände också att det var lite oturligt att så många av de inbjudna hedersgästerna var så introverta eller tystlåtna personer. De var visserligen intressanta att lyssna på, men de låg i lä jämfört med förra årets utåtgående gäster, med sina anekdoter och skämt. Kanske var jag bara bortskämd? Nåja, det var ju en dag kvar, och mycket kunde ännu hända!
Och det gjorde det, under söndagens “Where did all the female SF writers go”-panelen. Jag ville explodera. Det var helt absurt i mina ögon, att en panel vars huvudsyfte var att belysa hur kvinnliga SF-författare av unken tradition hamnade i skuggan av män, skulle leda till att en man överskuggade hela panelen och avskrev allas personliga erfarenheter. John Berlyne tog sig an försvarställning från första minut, och viftade undan Jo Waltons påståenden, och holkade ur Ian Sales diskussionsämnen. När han konfronterades om sitt beteende av Karin Tidbeck, vände samtalet och blev istället en långrandig förklaring från hans sida om hur han menat.
Det var uppenbart att många i publiken var upprörda. Jag räckte upp handen i 25 minuter i sträck i hopp om att få tala, och trots en nick från moderatorn, fortsatte Jukka Halme sedan helt ignorera mig i nästan en halvtimma. Och allt jag ville säga var: “Jag är så besviken Mr. Berlyne, för ni har varit så oerhört underhållande att lyssna på hittills, but I need to call you on your bullshit”.
Bara för att man själv är en agent som representerar kvinnliga SF-författare, betyder det inte att det inte finns ett övergripande systematiskt förtryck av kvinnor inom genren. Det betyder inte att forskning som visat att det under det senaste decenniet funnits hela år där inga kvinnliga brittiska SF-författare haft agentkontrakt, inte gäller bara för att du anser det. Och Berlyne, ditt påstående att litteraturpriser inte påverkar försäljning av böcker över huvudtaget är det dummaste jag hört. Det är ett sådant erkänt fenomen att vi till och med har artiklar skrivna på Uppsala universitet (av Jerry Määtä, i Samlaren) som beskriver rekordförsäljningar efter att man exempelvis vunnit Mann Booker Prize! Skulle fantasy genren vara ett unikum?! Åh, jag var så upprörd, det var så korkat alltihop, att jag tillslut ventilerade för Karin Tidbeck medan hon signerade min bok.

Ingen olycka kommer sällan ensam dessutom. Så förrutom att en av de potentiellt bästa panelerna (sett utifrån mina intresseområden) på Fantastika blev en härva av dålig stämning, så fick jag såklart i ett ögonblick av att vara på fel plats vid fel tillfälle, veta att termen inom bokbranschen för en skuggöversättare, alltså en som översätter en bok under en annan översättares namn, är “negern”. Det är så man slocknar inombords när man hör sådant. Ideligen ska man vada genom kränkande skit.
Vid det här laget var jag på uppenbart dåligt humör. Som tur var panelen “Lovecrafts värld på nya sätt” kul att lyssna på, även för mig som totalt oinsatt. Regissören bakom Necronomicon – en skräckmusikal, Gustav Tegby (iklädd en kostym färgkoordinerad som den Jokern i Batman brukar ha), fick bland annat berätta om hur teatertekniken för tentaklar var sorgligt eftersatt. Man pratade också om hur en påhittad verklighet måste fungera konsekvent, hur Lovecraft uppfann en av de första nya litterära världsbilderna, och om att hans kvinnokaraktärer hölls i konstant skugga även om männen i sig också beskrevs helt asexuellt. Anders Fager påpekade med ett skratt att alla Lovecrafts minnesvärda karaktärer bodde på havsbotten, och resten var i princip generiska män.

Fantastika avslutades alltså ändå i dur. Innan vi åkte mot döda hund-puben på Bishops Arms hann jag sno till mig en signering av Jo Walton, plocka på mig en resekopp för mina Gopher-tjänster och peppa inför Swecon 2014, som blir tidigare nämnda Steampunkfestivalen. Man har ju fått mersmak nu, och efter att vi blev utvinkade av personalen på Bishops vid stängning, kändes nästa Swecon alldeles för långt bort. Jag antar att enda sättet att hantera det är att gå på Åcon 2014.