Jag ser väldigt sällan svensk film. Det är en blandning av tidigare meh-upplevelser, fördomar och allmänt ointresse som ligger bakom, och inget jag tror kommer ändras drastiskt den närmaste tiden heller.
Trots det har jag senaste två veckorna ändå kommit iväg och sett två svenska biofilmer, och blivit positivt överraskad.
Först ut var Skumtimmen, filmatiseringen av Johan Theorins första skräckbok i Ölands-serien. Jag fick förhandsvisningsbiljetter och tog med Jo. som verkligen gillar Theorin (hon har lånat mig boken sen flera månader tillbaka men jag har ännu inte läst den. Det enda jag läst av honom är novellen Skuggan över Providence som jag korrade när jag hade praktik hos MIX).
Jag tyckte om Skumtimmen. Jag kan ju inte säga hur den står sig mot boken, men som film håller den rätt bra. Det är lågmäld och stämningsfullt, och Öland är lika delar mysigt som kargt och vindpinat. Jag kan inte bestämma mig för om det är vackert eller avskräckande. Det saknas en del i utbytena mellan karaktärer kan jag däremot känna. Det är tydligt att man tunnat ut och att mycket lämnats osagt, även om viktiga saker såklart kommer fram. Som skulden Julia lägger på sin far, och ortens envetna besatthet vid Nils Kant (honom hade jag gärna vetat mer om dock, nu kändes han mest som random sociopat) Men dynamiken mellan Lena Endre och Thomas Gabrielsson är mycket bra (han tappar dock mot slutet) och sånt gillar jag.
Jag vet som sagt inte hur den står sig mot orginalet, men för folk som jag som gillar Agatha Christie-filmatiseringar och Midsomer Murders, så funkar mysrys historier på landsbyggden riktigt bra.
Andra filmen var Monica Z. Har velat se den länge men missade tyvärr förhandsvisningstillfället. Efter att ha tänkt gå och se den med mamma (som är den som brukade lyssna på Monica då och då när jag bodde hemma) så gick jag tillslut med syster och tror att mamma och pappa får gå tillsammans istället. (Den går för övrigt på studentbio nu, passa på!).
Det jag gillade med Monica Z är musiken och kostym. 60-talskläder och sång, jazzmusik på svenska och Beppe Wolgers och Tage Danielsson i bakgrunden. Det är charmigt och varmt. Edda Magnason har en härlig röst och spelar Monica med en blandning av fräckhet, grace och bekräftelsesjuka. Det är engagerande.
Filmen utspelar sig som jag förstår från slutet av 50-talet/början av 60-talet och ungefär tio år framåt. Monica är envis, ambitiös, och hennes girighet efter rampljus och bekräftelse passar visserligen hennes talang men ses på med oblida ögon av de som tycker att hon inte tar hand om dottern. Pressen är stor och missbruket ökar – Magnason är oerhört bra som berusad, kränkt och full, och bär Monicas alla osäkerheter och rädslor på skjortärmen. Den ena relationen efter den andra går i kras och som tittare ser man ibland krashen långt innan det ens hintats om. Det ligger i luften, nästan för osubtilt.
Sen finns ju såklart en hel del frågetecken. Man har valt att beskriva filmen som en ‘fri tolkning’. Den innebär bland annat att man porträtterar Monica och faderns relation som usel i minst tio år fastän utsagor dementerar detta. Det leder också till att ingen känd person utom Monica spelas av en skådespelare som är denne särskilt lik (utom Johannes Wänselöv som spelar Wolgers, han är hyfsat lik). Ella Fitzgerald pratar med en så kraftig sydstatsbrytning att min syster undrade hur de ens castat, och vi hade båda svårt för tolkningen av att hela kulturelit-Sverige på 60-talet dansade runt med afro-amerikanska artiser hit och dit medan amerikanska scenen var så starkt präglad av rasism. Lite väl självgod svensk tolkning, faktiskt. Så jävla bra var ni inte. Bara i år hade de på Berns Salonger valt att låta en vit statist ha blackface för att spela rollen av en av deras mest uppskattade mörkhyade artister genom tiderna. I år. Man kunde tydligen inte hitta en mörkhyad svensk statist (my ass). Men i ‘fria tolkningar’ av 60-talet var det minsann bättre. (Skärp er. Man blir för fan spyfärdig).
I övrigt (ja, alltså bortsett från nedtonandet av svensk vardagsrasism) så var filmen sevärd, fint gjord och med riktigt bra soundtrack. En sak som dock stack i ögonen så mycket att det blev skrattretande, var Monica Zetterlunds dotter Eva-Lena. Hon ser exakt likadan ut hela filmen igenom. Samma frisyr, samma sätt att tala och gå och samma smink. Filmen utspelar sig över ungefär ett årtionde, och dottern förblir alltså cirka åtta år gammal hela den tiden. Förstår inte alls hur de tänkte när de tog det beslutet, men det är så skevt att man tänker på det hela tiden.