Andra boken i Aaronovitchs serie om PC Grant tar vid ganska snart efter att Rivers of London avslutades. Poliskonstapel Peter Grant försöker fortfarande lära sig grundläggande magi, flodgudinnan Mama Thamses dotter Tyburn hatar honom fortfarande, och London är fortfarande en jävligt jobbig stad att lösa magiska brott i.
Jag vill börja med att säga att Rivers of London var en klart bättre bok än Moon over Soho. Trots att fallet drogs över flera månader så var det aldrig tråkigt, medan bok två helt klart hade en del sega partier.
Sedan var persongalleriet inte alls lika kul. Nästan inga av flodgudarna man fått stifta bekantskap med närvarade, och den dynamiken saknas helt klart. Även Lesley May, Peters kollega och vän är knappt med i denna bok, och de biroller som introduceras är extremt intetsägande. En av de är en succubusliknande kvinna helt utan personlighet vars enda karaktärsdrag är “sexig samt älskar bakelser och jazz”. Läsaren bör förstå ca 100 sidor före Peter att hon är en bidragande orsak till att lik faller vid varje jazz-scen i stan, men han är liksom för upptagen med att ha sex med henne (inte ovanligt bland succubus-/vampyroffer, men det är så tråkigt) att det tar honom en smärre evighet att fatta läget.
Slutsats: hyfsat bra fortsättning, men saknar alla de bra bi-karaktärerna sedan bok ett. Är över lag mer intresserad av flodgudar, politiska intriger och magi än av Peter Grants sexliv, så denna bok funkade inte riktigt för mig. Jag gillade jazz-musiken inflätat i ramverket dock. Ska ge bok tre en chans, men blir den tristare så får jag nog lägga det på hyllan.