Vad är din relation till Sherlock Holmes? Det är veckans fråga i Bokbloggsjerkan.
Jag har underligt nog tagit del av ganska mycket Sherlock Holmes-relaterat, utan att vara mycket av ett fan. Vet inte riktigt hur detta hände?
Måste ha sett någon Sherlock-film ur ögonvrån på TV som barn, eller så hade mina föräldrar tittat på något, för jag har ett vagt minne av att jag visste vem han var i alla fall lagom tills det att jag gick på mellanstadiet. Någonstans i den åldern, kanske 12, såg jag Disneys Mästerdetektiven Basil Mus, och jag minns att jag förstod vad den var baserad på. Det var kanske mitt absolut första medvetna möte med Sherlock, Watson och även Moriarty (här kallad Rottigan, med en utav de bästa Disney-skurk låtarna någonsin).
Någon gång där i mellanstadiet såg jag också filmen Fairytale: A True Story, om två engelska flickor under första världskriget som tar foton på vad man tror är älvor, och som drar stor publicitet och attraherar uppmärksamheten utav både lokalbefolkning, pressen och kändisar (bl.a. Harry Houdini och Arthur Conan Doyle). Det var Peter O’Toole som spelade Conan Doyle, en äldre man som så hemskt gärna ville tro på något och önskade det fanns något därute som inte kunde förklaras bara med tricks. Porträttet gjorde mig faktiskt lite intresserad av att läsa vad författaren skrivit, men jag läste nog inget förrän på högstadiet då alla i min årskurs fick läsa Baskervilles Hund obligatoriskt.
Jag tyckte om den. Jag var i en period där jag läste mycket klassiker, och följde upp romanen med att låna en eller två novellsamlingar på bibblan, som jag inte var alltför imponerad av, men jag gillade Irene Adler.
Därefter hamnade Sherlock Holmes helt i bakgrunden fram till och med Robert Downey Jr, Jude Law och Rachel McAdams klev in i rollerna som Holmes, Watson och Adler i Guy Richies filmatisering från 2009. Jag gillar Richies regi och tycker skådespelarna varr bra, så jag såg den och tyckte den var riktigt snygg (uppföljaren var däremot sådär). Jag såg flera säsonger utav HOUSE trots alla upprepningar (så tydligt att Holmes var källmaterialet), för att jag älskade Hugh Laurie, och ärligt talat hoppades på att House och Cuddy skulle få ihop det. Året efter dök Cumberbatch och Freeman in i rollerna, och jag var helt såld på BBC-versionen. Första avsnittet, A Study in Pink, var så sjukt bra. Var besviken att det bara fanns tre avsnitt och längtade efter nästa säsong.
Men sen hände något… Cumberbatch och Sherlock-hetsen var ett faktum. Alla möjliga versioner dök upp, fandom var så stort (jag var inte så intresserad av den delen), men produkterna höll bara inte. Guy Richies uppföljare, Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011) var ett hopplock av första filmens bästa ögonblick utan dess nyhetsvärde eller manusstyrkor. Andra säsongen av BBC-serien var inte lika bra. Och jag började faktiskt tröttna på Cumberbatch. Så jag la ner det, rakt av. Efter många om och men kom tredje säsongen utan att jag brydde mig, och jag har fortfarande inte sett den.
I julas läste jag Conan Doyles novell “Den blå karbunkeln”, och tyckte den var hyfsat trevlig. Det var mindre Sherlock-nostalgi och mer “ooh, lite klassiker-mys”, som sålde den, samt att Novellix utgivning är utmärkt som alltid. Därefter fick jag en plötslig släng av “men kanske, kanske skulle man ändå?” och började titta på Elementary, Sherlock Holmes omskrivningen med kvinna som Watson, som utspelar sig i dagens New York. De första säsongerna gick på Netflix så jag svepte det snabbt, trots att det var upprepande och inte alltid så intressant. Jag gillade Lucy Liu som Watson, Jon Michael Hill som Detective Bell och allra mest tyckte jag nog om Aidan Quinn som Captain Gregson. Men så snart nya avsnitt slutade finnas på Netflix kom jag av mig. Delvis för att Miller inte var en Sherlock Holmes jag hoppats på. Men ännu mer för att jag genom åren insett att Sherlock Holmes själv är inte karaktären jag önskar mig:
Jag är så trött på dessa geniförklarade, dryga och omöjliga män. Dessa män som kommer undan med allt för att deras intellekt är så imponerande. Dessa män som är bortskämda, bortklemade barn socialt. Det var nog enda problemet med en kvinnlig Watson, och mitt största problem med Liu i rollen i början: att hon blev mer mamma än intellektuellt stöd. Att Watson konstant städade upp efter Sherlock var ju faktum i hundra år och hundra upplagor, men här kändes det mer beklämmande än någonsin. Lagom till att hennes karaktär utvecklats och hennes intellekt och ambitioner och driftighet fick mer utrymme, hade jag egentligen tappat allt intresse för all screen-time Sherlock Holmes hade och någonsin har fått.
