Såg Philomena på flyget på vägen hem förra veckan. Filmen har fått massa uppmärksamhet och beröm, men även en del ris. I sin helhet var jag positiv till den, bland annat för att jag tycker att Judi Dench är fabulös (man förstår Oscars-nomineringen, men jag tycker alltid hon är så sjukt bra).
Philomena är en kvinna som i 50 år sökt efter sin son. I tonåren hade hon en kväll umgänge med en okänd ung man och det hela resulterade i en olycklig graviditet. I enlighet med familjens och omgivningens strikta traditioner och tro, blir hon förvisad från hus och hem. Fadern skär banden med henne och hon skickas till kloster där andra unga kvinnor av ‘lös moral’ får bo, föda sina barn och sedan arbeta av sin ekonomiska skuld till klostret i flera år genom nitiskt slavgöra i tvättstugan.
Philomenas son blir bortadopterad, vilket leder till ett livslångt sökande. Slutligen, efter fem decennier, avslöjar hon sin hemlighet för familjen. Hennes dotter kommer sedan i kontakt med före detta Labour-party rådgivaren Martin Sixsmith, som bestämmer sig för att skriva ett reportage om Philomenas sökande. Det hela resulterade i boken The Lost Child of Philomena Lee (2009), som filmen är baserad på.
Philomena är en fin film om en hemsk händelse. Det är snyggt redigerat och klippt, och man hoppar mellan scener i ‘nutid’ då Sixmith och Phil letar efter Anthony, och klipp från heminspelningar av Anthonys (numera Michael) uppväxt. Ibland kan jag tycka att humorn är lite tafflig, att den bygger på att man förlöjligar Phils enkelhet och godtrogenhet, samtidigt som man faktiskt gör film på bekostnad av hennes kval. Men Judi Dench gör ett så bra jobb med rollen, och lyckas gång på gång visa att Philomena är empatisk och medveten, att hennes enkla, vänliga sätt kommer av strävan att vilja leva ett mindre olyckligt liv. Steve Coogan är också jättebra i rollen som den bittre och cyniske Sixsmith, som känner sig alltmer involverad i Phils liv och blir alltmer förbannad över vad som hänt henne.
Jag är intresserad filmen igenom, men tänker hela tiden att det borde finnas mer. Att det borde hända mer. Det gör det inte. Men trots det är det en film som upprör och berör. Phil och andra unga kvinnors situation som blir offer för klostrets rättfärdiganden och rent sadistiska beteende är fruktansvärt. Det faktum att det överallt på Irland adopterades bort barn till rika amerikaner som om de vore varor är äckligt.
Denna porträttering har såklart fått en del katoliker att gå i taket. Man ser det som en del av senare årens förföljelse, och det har skrivits i amerikanska tidningar att liknande “nidbilder” av judendom och islam inte ens skulle tillåtas.
Till folk som skriver/påstår så vill jag bara säga: Var vänliga och håll käften. Katolicismen är till idag en av världens mest inflytesrika och ekonomiskt starka politiska makter. Som institution ska de ifrågasättas precis som alla andra institutioner, speciellt när deras maktfullkomlighet äntligen rämnat till den grad att man kan lyfta fram de vidriga brott de utfört mot bland annat 1000-tals oskyldiga barn och familjer, utan att den som belyser brotten måste sätta livet till.
Att dessutom jämföra kritiken mot katolska kyrkan med förföljelser av judarna historiskt och den rådande internationella islamofobin är ju inte bara absurd utan förmätet. Katolicismen och kristendomen har i flera hundra år representerat de mest priviligerade klasserna och folken i världen. Det är rent skymfande att försöka sopa den organiserade förnedringen kyrkan utsatt folk för under mattan genom att spela martyr. Tygla er!