Har börjat läsa Jenny Diskis prisbelönta Främling på tåg, som jag fick i ett mycket generöst och uppskattat bokpaket från Alfabeta. Känslorna är blandade.
Det är lite som att jag anser att jag borde tycka om den mer än jag gör. Diski är som bäst torrt rolig och rak, hennes reseskildring både händelserik och stillastående. Men hon griper inte tag i mitt intresse, inte ännu i alla fall. Hennes sakliga avläsande av människor, hennes besatta kedjerökande, hennes distanserade, självcentrerade behovsuppfyllande gör henne svår att ta till sig. Hon är ju dessutom inte en fiktiv karaktär, utan jag får förhålla mig till en människa som jag antagligen skulle tycka var olidlig att umgås med och som skulle finna mig lika jobbig.
Det är med en blandning av nyfikenhet och motvilja som jag petar på boken ibland, tar upp den då och då, bläddrar i den, läser några sidor, lägger ifrån mig. Jag tror också att ett problem kan vara att jag läst lite om att Diskis språk är hennes styrka, men jag känner mig faktiskt oimponerad på den fronten. Kanske är det översättningen? Kanske bara en smaksak. Men det känns som att det kommer ta längre än jag hoppats att ta mig igenom denna tågresa runt Amerika.