Jag har sökt jobb. Två stycken faktiskt. På det fantastiskt fina, spännande och framgångsrika företaget Harlequin (Please hire me!). För nåt år sedan så såg jag en film som handlade om romantikgenrens historia och synen på den i modern tid. Den hette passande nog Consuming passion. Den har tre sammanlänkade historier i sig. Dels går den tillbaka till förlaget Mills & Boon som anses vara de första utgivarna av romantisk litteratur riktad till främst till kvinnor. sen var det historien om en av Harlequins författare och sist handla om en försynt universitetslektor som håller en kurs om romantisk litteratur och lever i ett väldigt ljummet förhållande. Hon upplever passion av oanande höjder (ehum…) med en stilig och ung student. I en buske bland annat.
Jag och Nahal pluggade barn och ungdomslitteratur tillsammans på kulturvetarlinjen, och jag tyckte alltid att det var intressant med tanke på synen på barnlitteratur som inte “riktig” litteratur. Synen är densamma om inte mer solkig på romantisk och erotisk litteratur, med vissa undantag. På mitt jobb så bruka jag alltid tipsa folk som vill läsa Femtio nyanser om att läsa Anais Nin’s Venusdeltat också (helst istället men det är oftast inte görbart). Ännu intressantare är det att Harlequin böcker i Sverige inte ens säljs i vanliga boklådor. Utan det är stormarknader, bensinmackar och prenumerationer som gäller. Den är inte “fin” nog. Vilket är ju intressant med tanke på all skitdålig litteratur som säljs i bokhandeln. Men det kanske bara handlar om livslängden på böckerna. Jag vet inte riktigt hur argumenten går…får luska lite i det när jag fått jobbet! Höhö.
Som slutkläm ger jag er…FABIO!
Den där bilden på Fabio är ju ändlös! Jag scrollar och scrollar men förföljs av hans vaxade bringa.
Erkänn att du gillar det, alla vill innerst inne ha lite mer Fabio i sitt liv. Så måste det väl vara? Väl?
Right? Right??! :D
(Han skrämmer mig lite.)