Jag har länge tänkt att jag och Veronica borde ta tag i vårt bloggande lite mer, gå på events och uppdatera oss oftare på förlagsnyheter. Inte bara för just bloggens skull, utan för att jag är genuint intresserad av en framtid i förlagsvärlden, och vill gärna se den ur flera olika perspektiv. Så när jag fick ett mail från en av de trevliga PR-människorna på Rabén & Sjögren om att komma på bokpratet Mellan raderna ikväll, anmälde jag oss båda.
Oturligt nog har jag varit krasslig i flera dagar, och jobb och kongress fredag-söndag tog musten ur mig. Efter att ha kurerat mig i tre dagar, sjukanmält mig till skolan, och äntiligen blivit av med den kraftiga huvudvärken genom ordentlig paracetamoldosering, lyckades jag iaf ta mig ut ikväll trots tveksamheter (som att jag blir helt yr av att titta ut genom fönstret så snart jag åker kollektivtrafik. Det har pågått i en vecka nu, börjar bli rikigt orolig).
Det var en kort tillställning med lite fika, lite frågor och så utdelade bokpaket. Sofia Nordin pratade om sin bok En sekund i taget, om hur 13åriga Hedwig ska klara sig när en omfattande feber tycks slå ut mänskligheten. Vad gör man utan familj? Hur klarar man sig? Och om man lyckas träffa någon annan, måste man hålla ihop trots olikheter, just för att det kanske aldrig kommer finns någon annan att bli vän med igen?
Ingrid Olsson presenterade Fulast i världen, som rör tonårsproblematik, mobbing, svek och hur det är att inte vara stark i sig själv och därför låta sig påverkas av andra. Frågan kom upp ifall boken skulle representera en allmän bild av högstadiet, och Ingrid svarade att det gjorde den väl inte för alla, men hon kände ingen själv som inte såg tillbaka på högstadiet som en jobbig tid. Jag vågade byta några ord med henne efteråt, mest för att vi träffats en gång tidigare, och vi pratade främst om hennes noveller utgivna på Mix och mina förlagsstudier.
Kim W Andersson pratade om drömmen att bli utgiven i USA (som håller på att bli sann), skräckberättelsen Alena och hur det varit att jobba med Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg med Berättelser från Engelsfors. Han var lika utåtgående som på UppCon förra året.
Gladast bland författarna var Smilla Luuk som pratade om sin bok med glutenfria recept. Det är kul att se en så ung person (tror hon är 16-17?) vara så driven och så stolt över det hon gjort, och så entusiastisk om det hon vill göra i framtiden.
Efteråt fick vi en kasse med ett fint Cirkeln-inspirerat block, gelégodis och Jessica Spotswoods Farlig förmåga. Lite synd i och med att jag fick och bloggade om den för nästan ett halvår sedan, och kanske mest för att jag hoppades på att få boken med glutenfria recept. Jag har prövat mig fram litegrann och är inte helt överförtjust i att bara använda maizena t.ex, så lite nya tips skulle vara kul.
Överlag så skulle jag säga att det var ett helt OK event, men eftersom jag har en talang för att hamna i obekväma situationer, så var ju kvällen inget undantag.
Jag har aldrig varit i Norstedts-huset, men som någon som arbetat i Gamla Stan i många år var det ju inga svårigheter att ta sig dit. Väl där slog det mig dock hur underligt stelt det kan bli när du inte tar med ditt tänkta sällskap (Veronica låg hemma med monsterförkyldning) och de flesta andra tycks känna igen varandra sedan tidigare event, eller av andra skäl. Jag tog lite fika och bestämde mig helt enkelt för att slå mig ner vid första bästa bord där det fanns plats. Tyvärr gjorde jag ju missen att inte se mig för så noga och det var inte förrän jag satt mig ner och lyssnade lite på samtalet vid bodet som jag insåg att:
1) Alla vid bordet kände varandra och hade kommit hit tillsammans.
2) En av de unga tjejerna vid bordet var Smilla Luuk, som skulle prata om sin debutbok.
3) Smillas pappa är Kristian Luuk, och han satt mitt emot henne.
Nu var det här obekvämt av två skäl. Det ena var att jag har full förståelse för att en tjej i min syrras ålder, som just släppt en bok och kommit till ett event med sina vänner, kanske vill ha utrymme att prata om privata saker utan att en total främling infiltrerar hennes sällskap. Jag ursäktade mig till och med och föreslog att jag skulle flytta, men alla var artiga om saken, och de närmaste platserna alla upptagna, så jag blev kvar och fick upprepade gånger presentera mig inför folk som kom till bordet och kände sällskapet och trodde att jag hörde till det. Det var rätt lustigt, vi skrattar alla åt det.
Vad som egenligen gjorde mig obekväm, var att det alltid tycks finnas tillfällen för Världskarman att sätta dit mig, och detta var såklart ett av dessa utmärkta moment, eftersom jag pratat om Kristian Luuk bara tre dagar tidigare. Que anecdote:
Efter helgens jobb och kongress i söndags följde jag med en del vänner och bekanta till Bishops för att äta middag. Ett litet missförstånd ledde till att pub-personalen inte uppfattat att kongressgästerna skulle vilja beställa mat med sin dryck och väntetiderna blev långa. Vi satte oss och bad om ursäkt och väntade pliktskyldigt, och var alla rörande överens om att det var bäst att vara så trevliga som möjligt. Varför? Jo, för man vill inte stöta sig med folk som preparerar ens mat, särskilt när de redan verkar missnöjda. Det är ett återkommande huvudbry för min del att folk vågar vara otrevliga mot restaurangpersonal innan de ens fått sin mat. Har ni aldrig sett film? Hur vet ni att ingen bestämt sig för att spotta i er mat för att de ogillar er?
Nu tänker ni, kära bloggläsare, att vad har detta att göra med någonting? Jo, såhär är det: Vår diskussion på Bishops ledde till att jag reflekterade över min knappt halvårslånga deltidstjänst på fik år 2006, och jag berättade att jag fortfarande kunde komma ihåg de kunder som jag ogillat mest. Den ena var en återkommande tölp som alltid betedde sig som att man vore hans hemslavinna, och som en gång var förjävlig till den grad att jag önskade att jag skrubbat köksgolvet med hans wrap innan jag serverade den. Och mitt andra mest irriterande minne från fiket var, dun-dun-dun, den gång Kristian Luuk och Carina Berg kom in. Efter att ha talat om för dem vilka alternativ som fanns, valde karln att upprepande gånger immitera mitt exakta ordval när han gjorde sin beställning, till den grad att det var omöjligt att veta om han själv trodde att han var rolig eller om han faktisk bara var riktigt dryg. Detta skulle förstås inte ha blivit ett så tydligt minne om det inte var för att de dessutom uppfyllde café-synd nr 1 i min värld: lämna snus på tallriken.
Det är skrattretande, jag vet. Men när jag var 20 och jobbade på fik var det en sådan förhatlig sak för mig att man hamnade på min shit-list direkt. Jag menar, det finns väl till och med ett utrymme i snusdosan för använda prillor? Varför ska fullt främmande människor behöva hantera er disk och ert använda snus? Så sjukt oartigt.
Det här är alltså vad som kom upp i söndags när jag var och beställde middag. Jag nämnde en man jag inte sett eller tänkt på i säkert 7 år (jag har ju ingen TV ens så jag blir ju inte påmind om hans existens), och tre dagar efter att jag skrattat åt hur förbannad han gjort mig då, sitter jag en meter ifrån honom och försöker att inte göra hans stackars dotter obekväm genom att krascha hennes bordssällskap. Jag höll på att implodera av tillbakahållet skratt. Det kan ju inte stämma när folk säger att sådant här ‘händer bara mig’, men jag undrar fan om inte sådana här idiotiska sammanträffanden verkligen inte bara händer mig…