Jag hade tänkt skriva om en bokrelease jag gick på onsdag den 15e, men det har liksom inte blivit av förrän nu.
Förlagsklubben, som håller event, kurser och bygger upp ett kontaktnät för förlagsfolk och frilansare, startade för ungefär ett år sedan Bokbaren på baren Niklas mitt i Stockholm. Det är en sorts afterwork på onsdagar för branschfolk som vill nätverka, pitcha idéer och delta i bokevent. Då jag bor i Uppsala är det lite svårt att ta sig dit utan att röra till det i min vanliga planering, och jag har faktiskt bara kunnat vara med två gånger.
Den 15 var jag där för att Bokbaren tillsammans med förlaget Opal, skulle ha releasemingel för Anna Ehn och Sara Gimbergssons barnbok Pelé Kaká och jag.
Pelé Kaká och jag är en bok om Olle, som skriver sina listor. Sida upp och sida ner är det namn på fotbollsspelare, och Olle är lycklig i sina dagdrömmar där han spelar med de bästa, inte bara Zlatan och Messi utan de som alltid varit bäst, som Pelé och George Best. Men Olle drömmer för att komma bort. Bort från skitmamma och skitpappa och skitungarna som bara förstör. Varför får han inte vara ifred?
Det blev en intressant diskussion kring berättelsen där på Bokbaren. Jag tycker om att det finns ett ärligt barnperspektiv i Anna Ehns text, som lyfter barnens brist på konsekvenstänkande. Olle känner att livet är upp och ner efter att de stökiga tvillingarna föds. Han tänker att de kan tugga på plasten i hans pennor och dö, va spelar det för roll, de har ju bara sönder allt ändå. Och mamma och pappa förstår ingenting. De vill att man ska göra sånt där som de tror är bra, läsa bok tillsammans och äta mat bestämda tider, och förstår inte att Olles fotboll och listor är viktigare.
Pelé Kaká och jag har mönster från typiska pojkböcker, där protagonisten lämnar hemmet och ger sig ut på äventyr, bryter med föräldrarnas värld. Men det roliga är att äventyret är i hans huvud, lite som Sendaks Max i Till Vildingarnas land, och att Olle bestämmer sig för att hemma inte är bättre än borta. Han har mormor som förstår honom, och han ber mamma att inte vara ledsen, men han tänker inte komma hem förrän fotbollssäsongen är över.
Olle påminner mig mycket om ett autistiskt barn, kanske någon med drag av Aspergers, som inte riktigt greppar de förväntade mönstren och beteenden i sin omgivning och som blir frustrerad och känner sig trängd av att han inte får följa sina egna rutiner. Ehn bemötte min tolkning med att det var en underliggande tanke hos henne, att man skulle kunna tolk Olle så, och på så vis också ge utrymme för hur svårt det kan vara för föräldrar som inte vet riktigt hur de ska bemöta sitt barns behov.
Idén bakom den här boken är riktigt bra, och jag tycker om den raka känslomässiga tolkningen av ett barn och dess interna problem. Ändå tycker jag att det kunde ha varit bättre, starkare. Handlingen känns ibland lite torftig, och för en så kort berättelse känns det som att man sveper igenom utan att få ett riktigt grepp om varför Olle gör som han gör eller hur hans föräldrar tänker. Gimbergsons bilder ger boken lite mer ton och tyngd, och jag tycker om hennes val att teckna med svagare, akvarellartade färger när Olle är i den verkliga världen och med klara starka färger när läsaren tar del av Olles fantasi.
Över lag en helt OK bok, med bra samspel mellan text och bild, som dock kunde gjorts starkare och mer engagerande.
Stort tack till Opal och till Bokbaren, det är alltid kul att ta del av lyckat författarsamtal och mingel.