Hop-Çiki-Yaya

Jag har varit hängiven uppsatsskrivandet senaste tiden, och i onsdags fick jag i väg ett utkast till handledaren. Fantastiskt då att jag samma eftermiddag skulle se förhandsvisningen av Warm Bodies, och att jag dessutom fick ett paket med recensions-ex från 2244! Det var som ett tecken på att jag förtjänade lite vila, så med undantag för uppgifter inför bostadsrättsföreningens årstämma, har jag tillbringat de två senaste dagarna med att läsa Mehmet Murat Somers ‘Hop-Çiki-Yaya’-deckare i Istanbul-miljö. Riktigt snygga omslag har de också, jag kanske borde börja fronta böcker i hyllorna som man gör i bokhandlar.

Mehmet Murat Somer är författaren bakom en rad turkiska deckarböcker från det senaste decenniet. Protagonisten i varje bok är densamma, en homosexuell transvestit som på dagarna försörjer sig som konsult på ett företag som jobbar med säkerhetsprogram för datorer, och på kvällarna är chef på en nattklubb. Mest intressant är att läsaren aldrig får ett namn på huvudpersonen! Allt berättas i jag-form, och smeknamn, artighetsfraser och liknande skyler över det faktum att jag efter två böcker fortfarande inte vet vad hen heter.
Hop-Çiki-Yaya, som inte sa mig något och behövde googlas upp, var tydligen en hejarklacks-ramsa i Turkiet på 60-talet. Ganska snart blev den ett smeknamn för fiktionella homosexuella – man sa att de var Hop-Çiki-Yaya, vilket jag antar var ekvivalent med fjolliga. Somer har enligt egen utsago velat modernisera och förnya ett dött uttryck, och var trött på den enformiga och förlöjligande bilden av homosexuella och transpersoner i turkisk media. I sina mordmysterier har han velat introducera en smart, mänsklig, handlingskraftig och motsägelsefull huvudperson.

LustmordetJag är ingen deckarfantast, men visst har Somer lyckats. Det känns som en blandning av deckargenren och chick-lit, och spelar på båda genrenas styrkor. Jag önskar ibland att det var med Istanbul i berättelserna, men mitt intryck av staden är främst begränsat till turistmål så dessa restauranger, bakgator och kvarter ger förvisso en autentisk känsla även om det är helt obekant för mig.
Böckerna jag fick med posten, Profetmorden (Peygamber Cinayetleri, 2002) och Lustmordet (Buse Cinayetleri, 2003) är de två första översatta till svenska av Martin Palm och kom ut i svenska bokhandlar i maj 2012 och i januari i år. Språket flyter på, det är lätt att falla in i berättelsen och dramat. För det är mycket drama, och då menar jag av det teatraliska slaget. Somers huvudroll är visserligen inte förutsägbar, men i övrigt känns trans-scenen i Istanbul fylld av klichéer: vänner som blivit bittra fiender över en annan man, sex sex sex, skvaller skvaller skvaller, och en hel massa bitches. Jag känner mig tveksam till att denna onyanserade presentation ska leda till en moderniserad bild av hbtq-kretsar i Turkiet, men samtidigt har jag väldigt lite koll på hur det faktiskt ser ut där. Trots ett sekulariserat Turkiet är det fortfarande en kultur starkt rotad i patriarkala och religiösa traditioner. Alla transvestiter beskrivs uteslutande som gay, och får utstå mycket förtryck på gatan av poliser, torskar, medelklassfolk med kärnfamiljsvärderingar. En del av protagonistens bekanta skulle jag sett som transexuella: män som inte bara klär sig som kvinnor, utan som hormonbehandlar sig och opererar in silikonbröst. Alla kallas dock transvestiter, och jag vet inte om det är på grund av att man placerar alla i samma grupp i Turkiet eller inte. Många passar iaf in på föreställningen av showiga drag-queens, men det kan bero på att man ofta stöter på de i klubbmiljön.
Just klubben är också en basis för vad som tycks vara vida spridd prostitution, vilket kan vara en spegling av de få möjligheter som tillåts en transperson i Turkiet.

ProfetmordenJag tog mig igenom båda böckerna i ett nafs. Med det sagt känner jag att det var väldigt ojämn nivå på dem. Lustmordet, som gavs ut som bok två i serien, skrevs egentligen först och utspelar sig även först kronologiskt. Det händer saker i den som sedan omnämns i Profetmorden, och därför kanske man vinner på att läsa böckerna i omvänd ordning (jag gjorde det dock inte).
I Lustmordet blir en bekant till protagonisten mördad, och sedan är det en härva av maffiarelationer och nationalistiska politiska värderingar som måste nystas upp. Detta görs …sådär. I slutet är det som att man bara fått en kakbit av en annars osynlig tårta. Jag misstänker att mycket av det som händer kanske kommer återkopplas till i kommande böcker, men för mig var det ett antiklimax.
Profetmorden däremot var klart bättre utförd och rekommenderas! Underhållande och annorlunda, med en huvudroll som kändes mer framträdande och påtaglig. Språket i sig var starkare, handlingen bättre: en efter en blir transvietiter i Istanbul dödade, och det är upp till vår klubbägande konsult att se sambandet och lösa fallet.

Jag ser faktiskt fram emot nästa gång denna kick-boxande Audrey Hepburn look-a-liken gör stan osäker.

This entry was posted in Litteratur, Recensioner and tagged , , , . Bookmark the permalink.