För över ett år sedan var det en kund på mitt jobb som la en beställning på Haruki Murakamis The strange library. Beställningen hämtades aldrig ut (eller betalades av kunden för den delen) så jag såg det som min uppgift att adoptera den lilla skönheten.
https://www.amazon.co.uk/Strange-Library-Haruki-Murakami/dp/1846559219
(Jag hade gärna lagt upp de bilder på boken som jag själv tog men vår blogg har inte låtit mig lägga till bilder i det här inlägget sen jag påbörjade det för en vecka sedan. Damn you to hell technology!)
The strange library är ingen barnbok utan en grafisk novell Murakami skrev 2005. Den utgåva jag fått tag i är den engelska, såklart. Det verkar som att originalutgåvan på japanska hade en annan illustratör men jag gillar båda versionerna. Det handlar om en pojke som är nyfiken på hur man hanterade skatt i det ottomanska riket och beger sig till biblioteket för att hitta svaren. Väl där blir han ledd ner i bibliotekets labyrintliknande gångar. Han inser snabbt att bibliotekarien, mannen klädd i fårpäls och den vackra flickan han träffar där inte är den typen av personer man förväntar sig finna på ett bibliotek och att han kanske inte kommer hem igen.
Det är en vacker, dyster och besynnerlig liten berättelse med illustrationer som bara förhöjer känslan av underlighet. På det bästa sättet! Jag ska erkänna att jag trots mitt vurmande för magisk realism i romaner och fantasyböcker överlag ibland känner mig helt bortkollrad av Murakamis böcker. Samma känsla har jag när jag ser en del japanska filmer, som att jag inte har rätt grundinställning att förstå och ta till mig boken som den “ska”. Så känner jag för en del franska och ryska författare också. De franska stör jag mig på handlingar och karaktärer som för mig osar av sexism och allmänt skitstövleri men som ska vara charmigt (om man tolkar hur de inte åker på en örfil utan romantiseras). Ryska klassiker ska vi inte ens gå in på just nu.
Norwegian wood var och också vackert dyster men jag har inte gett mig på Kafka på stranden än. Men jag borde väl. Eller? Allt jag gör nu förutom att roa en bebis är att läsa klassiker och se på kostymdraman. Impromptu med en väldigt ung Hugh Grant kan jag rekommendera!