Bokbakfylla

Bokbakfylla, vilket ord…
I veckans bokbloggsjerka frågar Annika:

“Har du någonsin haft en ”book hangover”, det vill säga en bok som tar slut på tok för tidigt och lämnar ett sådant avtryck/tomrum att du inte riktigt förmår dig plocka upp en ny bok för att aktivt försöka komma över den? Vilken i så fall?”

Det var verkligen en i särklass fin och spännande fråga tycker jag! “Book Hangovers”, alltså att bli så emotionellt påverkad av en bok att man inte kan plocka upp en ny efter att man läst ut den. Man går runt och tänker på den, älskar den eller ältar över den. Den tar upp så mycket känsloutrymme att man liksom behöver en paus från läsningen efteråt. Ja, jag har upplevt detta många gånger. Det händer allt mer sällan med åren, kanske har jag tillgodogjort mig så många berättelser nu att kraven är högre? Kanske märks det inte heller av på samma sätt för att jag läser mer sällan, livet; relationer, jobbet, orken, Netflix etc. kommer oftare i vägen och det kan ibland gå en två veckor utan att jag tar upp en bok – en katastroftanke för den yngre Nahal.
Hon som läste in i småtimmarna fastän hon hade prov dagen efter (och sumpade provet) hon som var så inne i läsningen att det tog ett antal knackningar på dörren och frågor och rop från andra sidan innan hon fattade att någon var där, hon som regelbundet fick frågan om någon i boken dött eftersom hon satt med röd-gråtna ögon vid middagsbordet åtminstone någon gång i kvartalet.
Ibland kunde den emotionella reaktionen behöva tröstas med fler böcker; som när jag grät floder efter att ha läst om Sirius död i Harry Potter and the Order of the Phoenix, när jag började grina på praktiken för att jag läst ut Alden Bells The Reapers are the Angels, när jag önskade at jag hade kunnat komma på en så fantastisk idé som till Neil Gaimans Neverwhere, eller när jag läste ut Shirley Jacksons We have always lived in the castle och förundrades över att någon kunde skriva så bra. Då ville jag bara läsa mer, mer, mer.

Men om jag var tvungen att välja böckerna som lamslog och hindrade mig från att plocka upp något annat, så skulle jag säga ett den allra senaste var Karen Joy Fowlers We are all completely beside ourselves. Den var så fantastisk, så stark, så hemsk, så välskriven. Jag läste den för snart två år sedan och ingenting har varit lika bra sedan dess. Första veckan efter kunde jag inte ens föreställa mig att läs något, för det var uppenbart att inget skulle vara ens i närheten så bra, och därför per automatik skulle reduceras till skräp.
Om jag tänker tillbaka dock, och försöker lista ut vilken som är den första bok som verkligen skakade om mig så fundamentalt, så skulle jag säga att hela Neil Gaimans serie The Sandman faktiskt ändrade mitt liv. Jag var 16-17 när jag lånade volymerna från Serieteket, låg hemma och läste i vördnad. Jag läste det hemska, det vackra, det hjärtskärande. Om Morpheus som växer utan att förstå, om Delierium som någonstans ännu drömmer om när hon var Delight, om Despair som ser ut över sina drabbade genom de tusentals fönstren i sitt rike och undrar om hennes tvilling egentligen gör rätt.
När jag läste ut sista volymen, The Wake, hade jag hjärtat i magen. Allt var tungt, allt var fel. I bakgrunden gick Enya i skivspelaren för att jag lånat albumet på biblioteket eftersom jag börjat lyssna på henne lite i samband med att Lord of the Rings och The Two Towers gått på bio. Jag hade satt “Marble Halls” på repeat men sen glömt bort det medan jag läste. I två timmar gick samma låt om och om i bakgrunden, långsamt melodiskt medan det på sidorna bildades ett begravningståg av gudar, drömmare, legender. Alla sörjde, jag sörjde, jag saknade redan trots att det var sidor kvar. Jag minns att jag tänkte, “hur ska jag fortsätta läsa nu?”