Det har blivit ett ganska tydligt avbrott i mitt läsande av urban fantasy och paranormal romance senaste två åren. Jag kom av mig efter Dresden-file bok nummer 12 tror jag, och sedan blev det ett-två år av massa YA istället.
Så drog vi igång kongress-bokcirkeln, där vi skulle läsa böcker skrivna av hedersgäster till årets Confuse (årets Swecon) och Archipelacon. Halvvägs igenom cirkeln avslöjade Confuse att Ben Aaronovitch var en utav deras tre hedersgäster, och jag fick om något en ännu större ursäkt till att börja läsa hans Rivers of London. Jag har varit nyfiken på den ett bra tag, och Veronica som läste de första böckerna för över ett år sedan tyckte serien började underhållande om än fortsatte ojämnt, så jag ville ge den en chans.
PC Peter Grant är en nyfiken, smart och alldeles för lättdistraherad polis. Allmänbildning och kuriosa är hans forte, så medan han själv önskar sig en mer spännande karriärsbana är hans överordnade ganska säkra på att hans väg kommer kantas av pappersarbete. Has the making of a paper pusher that one. Not a proper thief-cather, så att säga.
Men kvällen då han och kollegan Lesley May måste hålla midnattsskiftet vid en mordplats för det andra lik han någonsin sett, får han också möta sitt första spöke. Det är inte den avlidnes spöke dessutom, utan någon som anser sig vara vittne till hela den absurda händelsen. Plötsligt fylls Peters värld av det okända: spöken (1st), trollkarlar (1st), folk som blir besatta av vad som tycks vara onda andra (utspritt antal), samt flodgudar (för många för att vara hanterbara). Det finns även Molly, husa på the Folly, där all magisk verksamhet under trollkarlarnas ansvar i England har sitt fäste. Ingen vågar fråga vad Molly är.
Medan livet som han kände till blir ett minne blott, imponerar Peter Grant omgivningen och sig själv med att nätt och jämnt överleva, ganska snyggt intrigera och lära sig magi i begränsad mängd.
Rivers of London är den första i en serie, och boken är underhållande. Jag önskar helt klart att jag läst den innan jag åkte till London förra månaden, för jag tycker om allt det Londonesqua som genomsyrar boken. Aaronovitch har känsla för sin stad och beskriver den som en riktig Londonbo, med stolthet, frustration och med en humor som jag verkligen uppskattade.
Annat jag verkligen tyckte om: blandningen av det vardagliga, det detaljerade polisarbetet och kampen mellan flodgudarna – det var välbalanserat och händelsefyllt boken igenom.
Väldigt glatt överraskad av det faktum att Peter Grant är mixed, med svart mamma och vit pappa. Jag har ju inte läst en uppsjö av urban fantasy, men kan med största säkerhet säga att protagonisten i alla andra serier jag läst inom genren har varit vit. Sen var det en blandning av både generaliseringar och specifika upplevelser som jag både fann underhållande och lite tveksamma, men överlag tycker jag att det gjordes bra, och man lyfte flera gånger Grants bakgrund och hur han själv och andra ser på honom utan att det blev för övertydligt.
Vad jag hade velat se mer av var personlig utveckling. Rivers of London utspelar sig över flera månader. Men på ett emotionellt plan känns det som att ingen av de inblandade förändrats över de upplevelser och förvirrande händelser som dykt upp i deras liv. Snarare känns det som om att Lesley och Peter är lite i chock över att en magisk värld finns där ute och därför inte hinner riktigt absorbera och hantera denna vetskap under boken. Det funkar inte helt för min del. Jag tycker också att de kvinnliga karaktärerna gärna hade fått vara lite mer personer och lite mindre objekt för Peters sexfantasier. Jag tyckte om Lesley och jag tyckte verkligen om Beverly, och även om det är lite trist att fokus flera gånger sattes på hur Peter är sexuellt attraherad av båda, så är hans utbyten med de oftast vettiga för situationen, speciellt den med Lesley som ändå är en arbetsrelation och vänskapsrelation i första hand.
Rivers of London följs av Moon over Soho, som jag tänker läsa senare i sommar.